Vårskrik!

Jaha, då har en ny vecka börjat... Tror nog det här är den bästa måndagen på länge! Det är ju rena rama våren ute idag! Kände det med en gång när jag vaknade. Det är en sån där dag då man får saker uträttade. började med att ringa alla samtal jag skulle idag. Fick visserligen bara tag på en tredjedel av de uppringda, men iaf. Jag har försökt=) Sen tog jag mig för att traska ut i skogen en runda. Har äntligen fått min ekologiuppgift. Det är helt sjukt vad man glömmer fort. Det är bara två månader sen jag läste boken, men jag har redan glömt bort så mycket. Lär nog behöva friska upp minnet lite...

I lördags var jag hos Monica på 25årsfest. Rätt trevligt faktiskt. Vi var sex, men blev sju! Jag, Monica, Marlene, Wallther, Emili & Freddan och sen senare kom Edin. Tror Monica uppskattade presenterna!=) Hade som vnligt pysslat ihop fina paket o gjort kort... Det är som en sjukdom för mig, ett beroende. PYSSEL!!!!! Fotar alla mina alster för framtida... Behov? Haha... Mamma tyckte jag skulle börja ge scrapbookingkurser... Hmm... Ja kanske det. Det är ju min grej. Ska ta tag i mitt textande också. Måste verkligen bli bättre... Kanske skulle ta fram min gamla kalligrafibok...

Ikväll kommer Marie och Christine! Ska bli riktigt nice! Film och gott! Känns som Marie och jag träffas så sällan nu för tiden. Vi brukade umgås varje dag. Det gör visserligen inget med lite distans, ju trevligare när man träffas, bara det inte går fööör lång tid mellan gångerna. Då blir man knäpp ;o) Vi har ju trots allt jäkligt kul ihop!

Borde kanske laga lite mat nu. Klockan är två snart... Känner mig så... Jag vet inte... Levande på nåt sätt idag! Kan inte riktigt förklara det. Visserligen sitter jag hemma nu framför datorn, men det gör inget. Jag har ändå energi liksom. Hoppas verkligen det håller i sig.

Igår var en konstig dag... Mådde verkligen dåligt när jag vaknade. Inte bakfull eller nånting sånt alls, bara ledsen... Sååå ledsen. Jag grät nonstop i säkert en timme. Kunde inte förklara vad det var. Gillar inte när det blir så. När jag inte vet. Det känns så obetingat då på nåt vis. Tycker inte alls att det är nåt fel i att gråta, tror det är bra i måttliga mängder... Jag kan störa mig så grymt på när folk i ett desperat försök att trösta säger: "Men gråt inte..." Why not?? Jag har ju uppenbarligen nånting jag måste få ur mig... Varför stänga det inne? What ever happened to a long hug in silence!? Det e fan det bästa! Bara nån som håller om en, utan att försöka... Jag vet inte... Men det är guld värt iaf.

Nej, hörs kanske sen... Over and out!